Blogg

När AIK skulle slå Kalmar FF med 13–1...

Söndagens match mellan Kalmar FF och AIK blir den tjugotredje lagen emellan på Råsunda. Så här gick det till den allra första gången de möttes:

KFF-laget som besegrade AIK på Råsunda den 21 augusti 1949. Övre raden, från vänster: lagledaren Gösta Carlsson, Lennart ”Vitis” Petersson, Georg ”Girre” Ericsson, Gunnar Svensson, Gunnar ”Lången” Södergren, Rolf Holmström och Fred ”Frille” Gustafsson. Nedre raden, från vänster: Bertil ”Jeppe” Olsson, Lennart Johansson (bytte senare efternamn till Engström), Bengt ”Spjället” Kjell, Stig ”Litzen” Lundström och Artur Petersson. (Tack till Pelle Friberg för bilden)

Det segervissa AIK-laget fotograferat före KFF-matchen 1949. Från vänster Gösta ”Pröjsarn” Nilsson, Gustaf ”Gurra” Sjöberg, Ivan Bodin, Harry Johansson, Sune ”Mona-Lisa” Andersson, Rune Larsson, Bror Mellberg, Börje Leander, Olle Klasson, Lennart Carlsson och Bertil Bäckvall. Både ”Mona-Lisa” och Bäckvall kom att bli tränare i Kalmar FF: Andersson 1959–61, Bäckvall 1964–66. (Bilden ur Gunnar Svenssons samling)

Radions sportkommentator Sven Jerring trodde på 8–1 till AIK. Men ”farbror Sven” var långt ifrån värst. I en Stockholmstidning tippade man rent av 13–1 till AIK, vilket skulle innebära tangering av det allsvenska målrekordet från 1928 när Helsingborg slog IFK Eskilstuna.

Året var 1949 och det gällde Kalmar FF:s första match någonsin på Råsunda. Motståndarna hade utnämnt sig själva till guldaspiranter och man kan lugnt konstatera att KFF aldrig varit mera nederlagstippat. Detta trots att man en vecka tidigare noterat sin första allsvenska vinst när Halmia besegrats med 3–1 på Fredriksskans.

Östra Småland var den enda tidningen i hela landet som tippat att KFF överhuvudtaget skulle ta poäng mot AIK. Men tipsexperten ”S:et” vågade inte sträcka förhoppningarna längre än till 1–1.

Jag frågade en gång KFF:s dåvarande lagkapten Gunnar Svensson vilken match han tyckte var den allra roligaste han spelat under sin långa karriär. Han svarade att ”det måste vara den första matchen mot AIK på Råsunda”.

Och det kan man förstå. KFF startade helt respektlöst, tända av alla utdömningarna, och spelade fullkomligt ut AIK. Efter 20 minuter fick Gunnar Södergren – fostrad i AIK – fram en boll som Rolf Holmström nickade fram till högeryttern Lennart ”Vitis” Petersson som klippte in 1–0 bakom ”Gurra” Sjöberg.

KFF fortsatte dominera och direkt efter paus gjorde man två mål till i snabb följd. Först kom centern Georg ”Girre” Ericsson fri med Sjöberg och drämde in 2–0. En minut senare dribblade ”Girre” av AIK-backen Harry Johansson och därpå ”Gurra”, som rusat ut. Vinkeln blev i minsta laget och ”Girre” överlät för säkerhets skull bollen till vänsteryttern Fred ”Frille” Gustafsson som från tre meter kunde lägga in den i öppet mål.

Med mindre än 20 minuter kvar nickade sedan Gunnar Södergren in 4–0 efter en hörna. Trodde alla, men domaren Lars Brandell från Norrköping dömde bort fullträffen av någon än i denna dag outredd anledning.

Sedan kom insikten om vad man höll på att ställa till med och KFF varken vågade eller orkade fortsättra sin våldsamma forcering. AIK vaknade till och lyckades undgå rena katastrofsiffrorna. Men närmare än 3–2 kom man aldrig.

Pressen kunde sedan rapportera om en närmast oändlig procession av tårögda, saligt leende herrar som trängde sig in KFF:s omklädningsrum. I stort sett samtliga påstod sig ha varit med om att grunda föreningen en gång i urtiden, varpå ett allmänt puss- och kramkalas vidtog. Ja, formerna var så lössläppta att man menade att sederna och känslosvallen måste vara rent sydländska därnere i östra Småland. Och damer fanns också på plats minsann…

De osedvanligt starka känslorna och reaktionerna i samband med KFF:s matcher hade för övrigt väckt nationellt uppseende redan när det allsvenska avancemanget säkrats på våren samma år. Och det hände flera gånger under de tidiga allsvenska åren att gästande lag, domare och tidningsfolk häpnade – och klagade – över engagemanget på Fredriksskans läktare.

På Råsunda fanns den här gången också señor Julio Rodriguez från Uruguays fotbollsförbund, som var i Sverige för att försöka locka svenska domare till den inte alldeles lättdömda ligan i hemlandet. Han var mäkta imponerad av KFF:

– De röda spelade ända till slutet av matchen mycket, mycket bättre än AIK, som ju lär vara det bästa laget av de två. Speciellt nummer 8 [Gunnar Södergren] var en charmant spelare. Matchen var mycket underhållande!

Och landslagsbasen och AIK-ledaren Putte Kock strödde lovord över smålänningarnas center:

– ”Girre” Ericsson var en verkligt fin typ, som kanske kan bli en verkligt stor center trots att han är 27 år. Synd att inte den grabben kommit under sakkunnig vård i yngre år.

Och Sven Jerring fyllde i:

– Kalmar var bra, försvaret är ypperligt! De borde absolut klara sig kvar i serien.

Ja, allt var frid och fröjd hos kalmariterna. Utom möjligen en sak: målvakten Bengt Kjells tumme gjorde ont. Någon hade råkat bita (!) i den när han hissades av supportrarna efter matchen…

 

MATCHFAKTA

Råsunda, söndagen den 21 augusti 1949

Allsvenskan, omg 4

AIK–Kalmar FF 2–3 (0–1)

0–1 Lennart Petersson (20)

0–2 Georg Ericsson (47)

0–3 Fred Gustafsson (49)

1–3 Bror Mellberg (72)

2–3 Rune Larsson (78)

Domare: Lars Brandell, Norrköping

Publik: 16 704

AIK: Gustaf Sjöberg – Harry Johansson [senare Tennefors], Lennart Carlsson, Olle Klasson, Börje Leander, Sune Andersson, Gösta Nilsson, Rune Larsson, Bror Mellberg, Ivan Bodin, Bertil Bäckvall. Tränare: George Raynor.

KFF: Bengt Kjell – Lennart Johansson [senare Engström], Stig Lundström, Bertil Olsson, Gunnar Svensson, Artur Petersson, Lennart Petersson, Gunnar Södergren, Georg Ericsson, Rolf Holmström, Fred Gustafsson. Tränare: Olle Eriksson.