Blogg

Vajkert – en sliten man med dragspel

Två Kalmarprofiler: Slottet till vänster och Vajkert Fransson till höger. Han tänder en fimp och har en folköl i beredskap i gröngräset denna vackra augustidag 1984 i Sylvanderparken. Dragspelet ligger förstås i väskan.(Foto: Peter Tinnert/Östra Småland)

En vanlig dag i mitten av 80-talet gick larmet på Östra Smålands redaktion: Vajkert Franssons dragspel var stulet!

En reporter ryckte genast ut till Vajkerts bostad på Smålands Lejons väg i Kalmar för att ta reda på hur den bestulne gatumusikanten och livsfilosofen hanterade förlusten.

Men han kom tillbaka ganska omgående. Det hela hade löst sig utan större dramatik: Vajkert hade helt enkelt råkat sätta dragspelet på en buss och sig själv på en annan. Snälla medmänniskor hade inte haft några problem att identifiera väskan med instrumentet och snart fanns det slitna bälgaspelet i Vajkerts nävar igen.

Men reportern var ändå lite upprörd efter besöket hos Vajkert.

– Han har inga möbler! Bara tidningshögar. Och han sitter på golvet och äter. Så kan han ju inte ha det!

Vajkert Fransson var förtidspensionerad efter en rastlös tillvaro där han fått ta emot hel del hårda törnar.

Han hade jobbat som vattenrallare och grovarbetare i Norrland och på olika industrier i Mellansverige.

Ja, han beräknade att han flyttat åtminstone 23 gånger i sitt liv, alltifrån Kiruna i norr till Malmö i söder.

Vajkert var född i Sävsjö, några kilometer från Påryd, men växte upp i mycket små omständigheter i Ödevata utanför Emmaboda.

I slutet av 70-talet, när han var i 50-årsåldern, kom han till Kalmar.

Här blev Vajkert snart en av stans mer markanta profiler. Han satt med sitt dragspel på Storgatan, i Norrliden eller i Berga Centrum och hade en förvånansvärt rik repertoar som han behärskade ganska bra. Detta trots att instrumentet fått sina smällar och var slitet, ungefär som han själv.

Favoriten var den argentinska 40-talstangon ”Uno” av Mariano Mores. Fast ibland lät han dragspelet ligga i sin väska och halade i stället fram ett munspel ur bröstfickan.

Vajkert var diktare också. Och politiskt intresserad. Ibland på en gång. Tonen var melankolisk men oftast fanns där en skymt av ett ljus eller i alla fall ett hopp om försoning.

Men det hände också att svartsynen var total. Jag minns ett tillfälle när han ringde till redaktionen och som vanligt undrade om det fanns plats för ”en blänkare”.

”Ja, kanske det”, svarade jag.

Just den dagen hade han tappat tron på tillvaron så till den milda grad att han frankt deklarerade för omvärlden att han nu var medlem i terroristgruppen Svarta September…

I valet till kommunfullmäktige i Kalmar 1985 fick Vajkert Fransson-partiet tre röster.

Vajkert hade sinne för en författare som Gunnar Ekelöf, men som för många andra amatörskalder var förstås Nils Ferlin den stora förebilden. Så här kunde det låta när Vajkert diktade:

I dag har jag alls icke just

kunnat spela med glädje och lust

och då kan man ej fånga publiken

men i morgon min själ

om allting går väl

skall det åter bli liv i musiken

1996 kom Vajkert till servicehemmet Dressinen i Ljungbyholm. Han verkade ha kommit till ro och trivdes med sina grannar och med personalen. Dragspelet kom ofta fram och han spelade in i det sista.

Vajkert Fransson avled i Ljungbyholm den 4 december 1997. Han blev 70 år.

(Den här texten var en del av en större ”Vajkertspecial” som publicerades på avdelningen Torget i Östran den 10 oktober i fjol.)